ABK och preskription – ännu en gång
I den senare floran av domstolspraxis gällande konsultansvar har frågan inte sällan handlat om inträdandet av preskription avseende skadestånd. Svea hovrätt har nyligen i mål T 7627–20 återigen uppdragits att i en mellandom bland annat avgöra om en beställare förlorat rätten att framställa skadestånd på grund av att preskriptionsfristen i parternas avtal löpt ut.
Konsulten hade i aktuellt fall åtagit sig att för beställarens räkning genomföra en täktansökan för en ny verksamhet vid en bergtäkt, varvid beställaren senare påtalade brister i konsultens utförande av uppdraget och framställde krav på skadestånd. För uppdraget hade allmänna bestämmelser för konsultuppdrag inom arkitekt- och ingenjörsverksamhet avtalats (ABK 96). Tingsrätten fann i sin mellandom att beställarens krav var preskriberat. Beställaren vidhöll sin inställning och frågan prövades alltså i ännu en mellandom av hovrätten där hovrätten sedermera fastställde tingsrättens dom.
Enligt § 6.8 ABK 96 ska krav på skadestånd för att kunna medföra rätt till ersättning framföras skriftligen och ”snarast” efter det att skada upptäckts. För det fall krav på skadestånd inte framförts inom angiven tidsfrist är kravet preskriberat. Både tingsrätten och hovrätten fann att skadan upptäcktes den 13 juni 2013, vilket beställaren också vitsordade. Ostridigt var även att beställaren framfört ett skriftligt skadeståndskrav den 11 september 2013. Frågan i målet var alltså om kravet hade framställts ”snarast” räknat från den förstnämnda tidpunkten.
Enligt hovrätten var beställarens påstådda skada inte svårutredd och det måste redan vid tidpunkten för skadans upptäckt stått klart för beställaren att ansvaret kunde hänföras till konsulten. Mot bakgrund av dessa förhållanden samt hovrättens bedömning om att begreppet ”snarast” generellt ger uttryck för en kort tidsfrist så innebar beställarens knappa tre månaders avvaktan med att framföra skadeståndskrav att det inte ansågs ha framförts snarast i den mening som avses i § 6.8 ABK 09.
Hur tolkningen av begreppet ”snarast” i ABK 96 ska ske känns bland annat igen från Hovrätten över Skåne och Blekinges avgörande i mål T 1118–17 meddelad så sent som i februari 2018. Hovrätten utgår i nämnda mål i mångt och mycket från de uttalanden som Svea hovrätt tidigare gjorde i mål T 8094–01 och som kretsade kring samma frågeställning. Tingsrätten hänvisade till båda domarna i sitt avgörande i nu aktuellt mål.
Enligt hovrätten i det sistnämnda fallet är tidsfristen som utgångspunkt kort, analogier ska göras med försiktighet och bedömningen ska göras mot bakgrund av givna omständigheter i varje enskilt fall vari bland annat entreprenadens komplexitet, möjligheter att utreda skadan, omfattningen av konsultuppdraget är exempel på förhållanden som är styrande i den bedömningen.
I den senare versionen av standardvillkoret, ABK 09, är tidsfristen att framföra ett rättidigt skadeståndskrav bestämd. Enligt ABK 09 kap. 5 § 6 ska beställaren framföra sitt skadeståndskrav inom tre månader efter det att beställaren fått skälig anledning att anta att konsulten är ansvarig för skadan. Det är måhända tacksamt med en mer konkret preskriptionsfrist att förhålla sig till, jämfört med den i ABK 96. Bestämmelsen i ABK 09 vållar typiskt sett i stället andra tolkningsproblem som till leder till tvister. Till exempel när preskriptionsfristen startar, det vill säga vid vilken tidpunkt beställaren fått skälig anledning att anta att konsulten kan tillskrivas ansvar. För just den frågan finns relativt god praxis att tillgå.
Även om konsultuppdrag där ABK 96 avtalats med tiden naturligen fasats ut och där konsultens ansvarstid förflutit så har vi noterat att det fortfarande förekommer konsultuppdrag där nämnda avtal utgör avtalsinnehåll mellan parterna. Värt att ha i åtanke är därför att bedömningen huruvida ett krav framförts ”snarast” beror på omständigheterna i det enskilda fallet. Det går därför inte att lämna några generella och tydliga besked om hur länge en beställare kan vänta. Med anledning av detta gör beställaren därför bäst i att inte vänta, utan bör skyndsamt framföra krav på skadestånd. Ett omedelbart skadeståndskrav är alltid att rekommendera och detta oberoende av vilka avtalsvillkor som gäller. För det fall några avtalsvillkor inte uttryckligen reglerar skadeståndsfrågan gäller enligt allmänna kontraktsrättsliga principer att den som vill göra gällande krav på ersättning måste reklamera inom skälig tid, vid äventyr att rätten till ersättning bortfaller.
